Stockholm - den internationella simhoppningens vagga!
När simhoppningen föddes som internationell tävlingssport och olympisk tävlingsgren var det ett gäng friska stockholmsgrabbar som tog befälet. De hade fostrats i Stockholms Strömbad och bildat en ny skola, där kraften och djärvheten var det centrala. Och det gav utdelning, i första hand för SKK:s Hjalmar Johansson som blev olympisk guldmedaljör 1908 i London före tre andra strömbadskompisar som också gick till final. Hjalmar fick förresten en extra guldmedalj av bara farten, den engelska kungliga livräddningsmedaljen, sedan han räddat livet på amerikanen Gaidzik som kom så platt på en dubbel volt framåt från 10 meter att han förlorade medvetandet och sjönk till Themsens botten.
Den stockholmska simhoppningen dominerade inte bara när det gällde den praktiska utövningen av denna ädla konst. De regler grabbarna från Strömbadet hade resonerat sig fram till för sina inbördes tävlingar, slog rot även internationellt och blev styrande för tävlingsformerna i hela världen. Än i dag tävlar världens simhoppare efter det grundsystem som utvecklades under inmundigandet av ett och annat glas punsch i Strömbadets kafé. Att de svenska reglerna fick sådan genomslagskraft skall främst tillskrivas en annan SKK:are, giganten bland svenska simledare genom tiderna på det internationella planet, Erik Bergvall, legendarisk stadionchef och den första ordföranden i såväl FINA, Internationella Simförbundet, och LEN, Europeiska Simförbundet.
Åter till bassängen och familjen Johansson där lillasyster Greta tyckte det var ojämlikt att damer inte tilläts tävla olympiskt. Hon påstod sig nämligen vara bättre en Hjalmar - och 1912 på hemmaplan i Stockholm kunde hon bevisa det. Hjalmar spädde på med ett OS-silver, men Greta tog guld i den första olympiska simhoppstävlingen för damer. Hon hade kompisen Lisa Regnell på silverplats och ytterliga fem svenskor bland de åtta bästa!
Men SKK-flickan Greta var ingalunda bästa svensk. Till hennes fasa var en Neptunare ännu vassare. Simhoppsgeniet Erik "Loppan" Adlerz, som var långt före sin tid, blev dubbel guldmedaljör med sammanlagt sex svenskar i finalen och fem i den andra! Den på sitt sätt mest intressanta av de övriga var den stockholmsgrabb som blev 7:a i raka hopp, Ernst Brandsten. För Greta Johansson var han så till den grad intressant att hon gifte sig med honom. Vad hon inte visste var att hon också gifte sig med "den amerikanske simhoppningens fader".
Greta och Ernst övergav nämligen sitt Strömbad och flyttade 1913 till Stanford University i Kalifornien där Ernst anställdes om simhoppstränare. Han hade lockats av klubbkompisen Arvid "Sparven" Spångberg, som efter sitt OS-brons i London fått jobb som simhoppstränare vid universitet utanför New York.
Därmed var det kört med den svenska världshegemonien i simhopp. All den kunskap Ernst Brandsten förde med sig från Strömbadet i kombination med de utomordentliga träningsförhållanden och de resurser Stanford kunde erbjuda, gjorde att han kund chocka "loppan" med amerikansk dubbelseger i dennes paradgren, höga hopp, i den första olympiaden efter första världskriget, spelen i Antwerpen 1920. Visserligen försvarade Sverige sina färger i raka hopp med en fyrdubbel seger, där göteborgaren Arvid Wallman blåste tre stockholmare på guldet, men därefter var det nästan total amerikansk dominans i alla olympiska spel fram till 1988, då Kina gick upp jämsides och 1992 då Kina tog över.
